Söndags stängt...

Kände mig fortfarande låg och sänkt när jag vaknade och beslöt mig för att ta ledigt från världen. Låtsades som om jag var den enda i hela världen och att jag kunde bestämma och göra precis som jag ville utan att någon hade kommentarer eller att det blev konsekvenser. En hel dag med att bara göra vad som föll mig in. Det gick bra ganska länge, upptäckte med förtjusning att jag storstädade hela lägenheten! Sen blev jag hungrig och beslöt mig för att äta Sibylla mat! Hur gott som helst! Faktiskt kände jag att energin och kraften kom tillbaka en smula. Såg senare sista avsnittet på Celebrity Apprentice, mycket roligt. Sen kom naturligtvis verkligheten ifatt mig och den kilometer långa To-Do-listan petade mig konstant i ögat som en ond vagel. Jag svarade med att tok ignorera den och satte istället igång med att klä om stolarna till matbordet i vardagsrummet! Nu fattas bara svart kantband så är dom klara! Strålande! Dock blir morgondagen jobbigare eftersom att göra listan knappast blir kortare under natten. Misstänker att jag kommer att få svårt att sova av den anledningen. Pratade också en kort stund med Pappan och jag måste säga att trots att vi känt varandra i över 30 år så fattar jag inte vad som pågår i hans huvud, hur han tänker och jag undrar över om vi ens är släkt! Ibland verkar han glad över att jag ringer och andra gånger, som idag, verkar han mest förvånad över att jag gör det. Beslöt mig för ca 2 månader sedan att jag skulle jobba lite på hans och min relation och började med att höra av mig minst en gång i veckan i telefon för att höra hur dom mår. 2 månader senare skulle man ju kunna misstänka att han skulle ta initiativet någon gång eller i alla fall inte låta helt förbryllad över att jag ringer. Ligger problemet månne hos mig, är jag paranoid och överkänslig? I rest my case...
För att hålla ångan uppe och orka plöja igenom To-Do listan imorgon har jag planerat att äta en god lunch och strunta i hur onyttigt det är, bara det är gott och mättande. Har ändå kommit fram till att jag får beställa bikinin i en alltför generande stor storlek och inte tro att jag kan köpa storleken jag hade när jag hade "smal sjukan". Det hade naturligtvis varit jätte roligt och jag blir irriterad på mig själv när jag känner hur glad och upprymd jag blir av tanken på att vara smal och smärt. Det riktigt pirrar i hela kroppen av lyckorus. Patetiskt så det förslår men ack så sant, än så länge..Tur att Tajkons inte gav mig ledigt imorgon för då blir det i alla fall en powerwalk, kan nog behövas för både kropp och själ. Kan någon bara klappa mig på axeln och säga att jag är duktig som försöker hålla ut och inte bara lägger mig ner och ger upp? Please?